Då var jag nio veckor. Och nu klarar jag mig helt på egen hand. Dom här fodervärdarna är inte mycket att hänga i julgranen ska du veta. Jag gillar att hoppa och bita i allt och då säger dom ifrån. Inget hyfs alls. Nyp i örat e inte bra. Men jag e envis som gatan jag e född på. Men det verkar som om dom tänker bestämma.

Å den där ruggugglan dom har e en elak jäkel. Jag försökte leka med fågeln men då skrek han rakt i örat på mig med 180 dB. Var döv i en halvtimme.

Och dom motionerar mig på gräsmattan i tid och otid, jag tror att dom ser mig som en frigående mossrivare.

Jag väger nu 4,7 kg (700 gram på en vecka) trots att jag är petig med maten och inte vill ha uppblött torrfoder. Men då väntar dom ut mig så att jag blir vrålhungrig. Och jag som e ett charmtroll.

Och det går väl inte att lämna tillbaks dom antar jag?

Bilder på kamphunden Kookie. Hon blir otroligare för var dag som går. Lugn som en filbunke mellan ruscherna och fotbollsmatcherna. Hon dödar kvasten då och då.